Två veckor i Bulgarien. Bara slappa, äta gott och ta hand om varandra. Underbart! Men väl hemma igen pångar alla sk. måsten på igen. "-Vi måste måla om knutarna på huset, färgen flagnar." "-Vi skulle förresten behöva måla om hela huset." "-Vi måste köpa cement så jag kan gjuta stolparna till nätet kring hallonen, så inte rådjuren äter upp dom för oss i vinter." "-Vi måste rensa på vinden på garaget så vi kan lägga golv där." "-Vi måste fälla tallen för den barrar ner i vår nya rabatt med marmorkross." "-Det är dags att klippa gräset, igen!"
Jag längtar bort. Till en lägenhet i stan. Där inbillar jag mig att många av alla måsten försvinner. Jag skulle bara vilja kunna sitta och prata och umgås. Bjuda hem vänner på fika. Gå långa promenader. Utan att känna alla måsten som väntar på oss hemma. Mannen vill inte. Han vill bo kvar. Jag vantrivs mer och mer. Blir ledsen ibland när jag inte orkar. Men visar det aldrig för mannen. Kan inte. Han skulle bli så ledsen. Jag älskar honom. Vill att det ska vara vi. Men jag vill inte bo här. Det är mörkt och lågt till tak. Känner mig instängd. Han kan inte tänka sig att flytta. Vad ska jag göra? Han planerar för framtiden. Nästa sommar vill han bygga altan. Och så ska vi göra om farstun. Kanske bygga frontespis på ovanvåningen. Inombords får jag bara panik när jag hör allt han vill göra. Men kan inget säga. Har försökt. Han tror att jag ska känna att det blir bättre när jag börjar jobba. Gick ju mycket hemma när jag pluggade i 4 år. Men nu har jag jobbat sen 1 april. Känner inte mig mer tillfreds hemma för det. Ska ge det ett tag till. Suck! Enda gången jag stortrivs är när vi är ute med båten. Då är det bara vi, inga måsten. Vi pratar, slappar, läser, går på promenader på någon ö, äter gott och länge, bara är!
Jag längar bort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar